Hold on to your dreams
För en vecka sedan, kl 6 den 14 november, tog jag tåget upp till Stockholm. Några månder innan hade jag köpt biljetter till Marilyn Manson och även köpt biljett till meet and greet. Jag hade inga som helst förväntingar, speciellt inte efter vad som hände sist jag skulle göra meet and greet med Manson (vilket var att jag kom en timme för sent pågrund av snökaos och missade det). När jag kom fram till Stockholm promenerade jag i kylan till det gulliga båthotellet på Söder som jag skulle stanna över natten och några timmar senare mötte jag upp en vän vid Annexet där Marilyn Manson skulle uppträda senare på kvällen. Min vän hade inte meet and greet så jag höll henne sällskap en stund för att vara säker på att hon kom långt fram så vi eventuellt kunde hitta varandra inne på självaste arenan. Jag fick höra att jag var lugn, nästan lite för lugn och det var precis det jag var. Det var nästan skrämmande hur lugn jag var med tanke på att jag bara inom någon timme skulle få träffa mannen, myten, legenden. Mannen som jag har avgudat och sett upp till sen jag var 12 år. Mannen vars musik som har räddat mig tusen gånger om och fått mig att orka kämpa när allting har känts piss och meningslöst. Mannen som betyder allt för mig.
När alla med meet and greet möttes upp träffade jag en tjej som jag har skrivit till på Twitter under en längre period. Hon och hennes vän verkade också väldigt lugna. Jag tror att ingen av oss riktigt förstod vad som faktiskt var påväg att hända. När alla hade kommit, fått sin merch och ställt sig i en kö väntade vi i närmare en timme på att bli insläppta till backstage området. Väl där började själva väntan på att få träffa Manson. Det var inte förrän när resten av bandet gick förbi oss i kön som alla känslor började komma fram. Efter det gick allting så himla fort. Innan jag visste ordet av det så var det bara några få personer framför mig i kön, nervositeten som höll på att övergå till panik tog över och när det var min tur tvingade jag tillbaka tårarna. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men jag trodde att rummet skulle vara större så när jag klev in och fick se Manson sitta i en soffa precis framför mig och fick ögonkontakt var det som att jag hamnade i ett chocktillstånd. Helt mållös. Allt som jag hade tänkt ut i förväg som jag ville säga och fråga honom försvann. Jag var helt tom. Tyvärr, så fick jag aldrig sagt eller frågat honom det jag ville just för att jag knappt fick fram några ord. Det stod helt stilla i huvudet. Han var i alla fall lika trevlig som jag hade fått höra. Han sa att han gillade min tröja för att den matchade hans scarf, frågade minst två gånger hur jag mådde och när vi väntade på att polaroidbilden skulle bli klar gjorde han någonting med den, liksom tryckte på den med sina tummar och sa att det skulle hjälpa det att gå fortare och då av någon anledning la jag märke till hans nagellack och kommenterade något i stil med "I like your nail polish". Istället för att ta tillfälle i akt och berätta hur mycket han och hans musik betyder för mig och har hjälpt mig under alla dessa år så är en kommentar om hans nagellack det enda jag får ur mig??? Sen frågade han om mitt namn och bad mig stava det åt honom och av misstag började jag med bokstaven H, antagligen för att jag hade övat på hur man uttalar den bokstaven på engelska de senaste veckorna just inför vårt möte men jag fick verkligen hjärnsläpp där och då. Manson blev aningen förvirrad men sa att han redan visste hur man stavade det. När han signerade bilden tog jag modet till mig och frågade om han kunde signera min arm också (vilket jag tatuerade in två dagar senare). Jag började äntligen känna mig lite mer bekväm men typiskt nog var tiden slut just då, vi sa hej då och det var inte förrän när konserten började som jag började gråta och insåg att jag har träffat the man of my life. Efter 10 år, 6 konserter och ett tidigare misslyckat försök till meet and greet några innan så hände det äntligen.
Livet rullar på och helt plötsligt ser man Johnny Depp i Sthlm
Nästan exakt på datumet så bestämde jag mig för att det var på tiden att uppdatera och återigen har det gått ett år sen sist. Den här gången tänkte jag bara skryta lite, för det måste man väl ändå få göra när man har sett ingen mindre än Johnny Depp!?!
För några månader sedan gick Gröna Lund ut med att Hollywood Vampires - ett band som består av Alice Cooper, Joe Perry och Johnny Depp - skulle spela på deras stora scen i slutet av maj och jag var snabb med att fråga min vän Emma, som jag var på Marilyn Manson konserten med förra året, om hon ville gå. Jag hade så svårt att ta in det faktum att vi skulle se Johnny fucking Depp, det var ju på tok för bra för att vara sant. Dagen kom och han stod bara några få meter framför oss, men tillochmed då kunde jag inte riktigt fatta det. Två veckor senare och det känns fortfarande surrealistiskt.
Jag kommer förhoppningsvis uppdatera inlägget inom kort med mer bilder och om vad som har hänt sen sist jag skrev, men det här får duga så länge.
So close yet so far away
Oj då, har inte uppdaterat på snart ett år. Brukar faktiskt gå in här lite då och då för att skriva av mig men sparar det alltid som utkast, så sist jag senast publicerade något var inte så långt efter Bråvalla och med tanke på att det snart drar igång igen så tänkte jag att det var lägligt med ett inlägg nu.
Man tycker ju att det borde ha hänt en hel del på nästan ett år, men faktiskt inte. Inget anmärkningsvärt direkt. Strax efter mitt senaste inlägg såg jag Snoop Dog på Liseberg, sprang Color me rad, tatuerade in "forbidden in heaven and useless in hell" på höger lår, såg Dr Bombay på Jazzhuset, jobbade när Joe Labero hade sina shower på Gothia Towers på Svenska mässan och däremellan övergick det till ett nytt år. För en gångs skull kände jag mig säker och var taggad inför det nya året. Jag gick in med inställningen att detta skulle bli mitt år (klyschigt, jag vet) men det fick jag äta upp ganska fort och för en period trodde jag att jag aldrig skulle få känna glädje igen. Under det senaste året har jag känt alla känslor en människa kan känna; känslan av att vara ensammast i Sverige, fruktansvärd avundsjuka, svek, oro, tvivel, ångest (framtidsångest likväl som extrem dödsångest), osäkerhet... You name it. När Marilyn Manson blev klar för först Norge och Danmark och sedan Sverige började det sakta men säkert att vända igen. När jag satt med biljetter till konserten i Köpenhamn och bestämt mig för även åka till Stockholm fick jag helt plötsligt något att se fram emot. Sen var det bara att vänta och under tiden hann jag bland annat att spendera närmare 1000 kr bara på tidningar, gå på diverse hemmafester och nattklubbar, träffa David Labrava på sci-fi mässan, fylla 20 år och åka till Danmark över dagen tre veckor innan konserten.
Dagarna sprang iväg, 153 dagar blev noll så fort, jag vet inte vad som hände med tiden men det dröjde inte länge förrän jag satt på tåget påväg mot Köpenhamn. Med facit i efterhand så skulle jag inte valt att stå uppe på balkongen istället för nere på golvet, i självaste publikhavet, för man upplevde verkligen inte konserten på samma sätt som man annars brukar göra. Men det var okej, för bara två dagar senare ändrade jag destination mot Stockholm och Gröna Lund där jag köade i ca 9 timmar med en nyfunnen vän som jag lärde känna via tumblr bara några dagar innan. Det var min femte Marilyn Manson konsert och helt klart den bästa hittills; vädret var helt på vår sida, vi hamnade längst fram, Manson och bandet lät oerhört bra, Manson var på fantastiskt humör, adrenalinet pumpade i hela kroppen och trots att det blev väldigt trångt vid vissa tillfällen så fokuserade jag endast på vad som hände på scen. Allt jag kunde känna var glädje, lycka och en gnutta nervositet som fortfarande höll i sig sen konserten i Danmark. Framåt slutet, under nästsista låten, gick Manson av scenen för att gå längs publiken. Han gick förbi oss. För nån hundradels sekund var han mitt framför mig. Jag var bara millimeter ifrån att röra honom. Hade han bara gått liiite närmare staketet eller om jag inte vore så kort så hade jag åtminstone snuddat vid hans arm. Han var så nära. Så himla nära!
Efter att ha sett min favorit två gånger under en och samma vecka känner jag mig helt plötsligt levande igen. Det var precis vad jag behövde för att orka ta mig genom resten av året. Jag har aldrig varit så här känsloladdad varken innan eller efter en konsert och tro mig, jag har varit på många konserter. Idag är det en vecka sedan konserten i Stockholm och tårar som tidigare berodde på ångest och att allt känns så meningslöst har nu ersatts av glädjetårar och längtan tillbaka till då jag mådde som bäst.
It goes on and on and on and on
Jag har inte glömt bort bloggen, det händer någon gång ibland att jag tvekar om jag ska skriva ett inlägg eller inte men idag när regnet bara vräker ner tyckte jag att det passade bra. Vad har hänt sen sist? Allt och ingenting. Jag sprang på en person från det förlutna inne i stan bara några dagar efter mitt senaste inlägg (personen hörde även av sig mitt från ingenstans för en månad sen), var på Bryggeriet och träffade Samir från Paradise hotel, i våras mådde jag sämre än sämst och kände mig ensammast i världen (mer än vanligt) vilket några i min omgivning började lägga märke till vilket aldrig har hänt förut, blivit stolt ägare till en Polaroid Supercolor 635cl men har fortfarande inte använt den än, har äntligen fått kontakt med min crush från gymnasiet, såg Nine Inch Nails i Stockholm, hade min studentbal och tog studenten, var bland alla tusentals personer på Ullevi när Håkan Hellström slog rekordet, åkte till Bråvalla i år igen, varit i Grekland för första gången, fick jobb som städerska på Gothia Towers men sa upp mig redan efter 6 dagar. Har även hittat en hemsida där jag la upp texter för 5 år sedan och undrar mest vart min kreativitet tog vägen?
10 maj: Det var med skräckblandad förtjusning som jag åkte till Stockholm för första gången på ett och ett halvt år. Jag har inte velat sätta min fot där, speciellt Hovet av alla ställen, med tanke på att jag vill undivka att väcka minnen från när jag hade Meet & Greet biljetter till Marilyn Manson men missade det. Men ville så gärna se Nine Inch Nails så hade inget annat val och det var inte så jobbigt som jag trodde att det skulle bli. Nine Inch Nails var i alla fall jättebra och det var första gången som jag hade sittplats under en konsert.
4 juni: Stuenten. Dagen som jag både har sett fram emot men samtidigt haft ångest över. Det var inte förrän när alla klasser stod samlade och minuten innan det var vår tur att springa ut som jag började bli nervös. Man hann knappt blinka innan allt var över och det var dags att leta upp sin familj för att hinna fotas innan flaket. Flaket hann knappt åka 100 meter innan vi blev stoppade för att någon idiot hade slängt en glasflaska, men efter mycket om och men lät polisen oss åka vidare. Sen var det bara att åka hem, fräscha upp sig, ha mottagning med släkt och vänner i ett par timmar för att sedan fortsätta kvällen ute på krogen med alla studenter från vår skola.
7 juni: Håkan på Ullevi. Det var beräknat att ca 69 000 personer skulle komma så var inte så himla taggad på att köa, det verkade ganska meningslöst - vilket det hade varit. Jag och Sofia åkte hem till en vän till henne på förkrök i Vasa och började gå mot arenan bara en eller två timmar innan konserten skulle börja. Bara efter ett fåtal låtar kunde man hitta mig och Sofia relativt nära scen bredvid personer som hade nummer på sina händer. Konserten i sig var bra, såklart. Håkan sviker aldrig. Sen att både Kapten Röd och Adam Lundgren kom upp på scen under kvällens gång gjorde det ännu bättre!
25-29 juni: Bråvalla. Tog festivalbussen upp med Pernilla och träffade resten av gänget väl på plats. Vi delade camp med Sofia, Viktor, ett annat tvillingpar vid namn Felicia och Emelie och ett flertal personer från Norrköping. Jag minns tydligen mindre än jag vill få det till, för det känns som att jag kommer ihåg det mesta men har fått mycket berättat för mig i efterhand som jag inte har något minne av alls. Jag har inte så mycket minne från två utav dagarna, men det jag minns är att jag strulade med mer än 5 personer första kvällen, såg bland annat Markus Krunegård och The Kooks, var hos Filips camp två gånger men har inte så mycket minne från det förutom att jag har ett svagt minne av att jag mötte upp Pernilla när jag skulle gå mot vårt camp och vi drog med oss en soptunna för att vi tyckte att det verkade som en bra idé och en dag gick jag, Sofia och Viktor hem till Viktors mamma som bodde ca 15 miuter ifrån festivalområdet och jag träffade Viktors bror som jag blev lite småkär i för att han gillar Marilyn Manson (det är ytterst sällan som jag träffar på någon som gillar Marilyn Manson). Samma dag som blixten slog ner satt vi vid husvagnscampingen med Pernilla & Sofias syster och hörde en jättesmäll, strax därefter kunde vi läsa på aftonbladet att några personer hade blivit träffade.
7-14 juli: Var i Grekland för första gången. Åkte med mamma, pappa och systerlyster. Jag och syrran hade ett eget rum medan våra föräldrar hade ett annat. Det hände ingenting speciellt direkt, men det var väldigt fint och efter några dagar blev vi stammisar på en restaurang där vi åt lunch varje dag, vilket slutade med att personalen började känna igen oss. Jag är egentligen inte så mycket för värme, sol och bad men det var skönt att få komma bort från allt och upptäcka nya saker.
De senaste två (?) månaderna har livet faktiskt känts bra, att det äntligen börjar gå åt rätt håll men jag tror att det håller på att vända igen. Det var en härlig känsla så länge det varade.
Fem dagar innan min födelsedag skrev jag på twitter att jag "vill träffa någon ny som gör mitt liv mer intressant och spännande, för jag håller ju på att ruttna bort här." På min födelsedag var jag ute på krogen och där träffade jag min crush från gymnasiet som jag aldrig riktigt hade pratat med innan och sen dess har vi träffats några gånger. Men jag får bara ångest över hur illa jag betett mig nästan varje gång (blivit alldeles för full, vaknat upp med minnesluckor och mått dåligt över saker som jag fått höra efteråt) och jag får ännu mer ångest när jag tänker på vad han har gjort för att få kontakt. Typiskt mig att klanta till det när saker och ting äntligen börjar gå åt rätt håll.
I've lost touch with reality
Jag skulle vilja skriva oftare men jag har tappat förmågan att leka med ord så som jag kunde innan. Jag har även hamnat i ett slags tillstånd där allting känns overkligt, det känns inte som att jag är här fastän jag är det. Ingenting gör mig riktigt glad, inspirerad eller motiverad alls längre. Ni som har läst min blogg innan vet mycket väl att jag ogillar tid. Om 8 dagar är det nyår och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. När jag började högstadiet kändes studenten långt, långt borta men nu är det mindre än 200 dagar kvar. De andra i klassen är taggade men inte jag. Visst ska det bli skönt att sluta skolan en gång för alla men jag vill inte behöva tänka på framtiden. Framtiden skrämmer mig. Livet skrämmer mig.
5 december: Ett år sedan som jag åkte till Stockholm i hopp om att få träffa Marilyn Manson. Jag missade min enda chans i världen att få träffa personen som betyder mest för mig. Enda sen jag var 12 år har Marilyn Manson lärt mig om livet och hjälpt mig igenom jobbiga stunder och jag missade min chans att få tacka honom för detta - tack vare all jävla snö. Jag behöver verkligen inte den här dagen för att bli påmind att jag kunde ha varit den lyckligaste tjejen i världen just nu för det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte åkte upp en dag innan. Helvetes jävla skit. Om jag var deprimerad innan så kan jag inte riktgt sätta ord på hur mycket sämre detta har fått mig att må.
7 december: Håkan Hellström på Scandinavium. Om jag tyckte att hans konsert i somras var magisk så kan jag verkligen inte beskriva hur bra det var den här gången! Sen att Adam Lundgren kom upp på scen under En midsommarnattsdröm gjorde det hela ännu bättre!
Klockan hann visst slå över tolv innan jag skrev klart inlägget. Så tekniskt sätt är det julafton nu. Regnet smattrar mot fönsterrutan och det är mer som en typisk höstdag. God jul på er!
11 december: Depeche Mode på Scandinavium. Mäktigt! Jag kände bara igen ett fåtal låtar, men det gjorde absolut ingenting för gud så bra de är live. Sen blev det blandade känslor när de spelade Enjoy the silence. Visserligen är det en av deras mest uttjatade och sönderspelade låtar, men trots sin enkela text så har den så mycket att säga; du borde vara försiktig med vilka ord du väljer för när man först hör något så är det svårt att glömma vad man har hört. Även om det är ord som sägs eller skrivs så kan det göra skada. Tänk på vad du säger eller skriver för ord kan göra lika ont som en smäll på käften.
13 december: Musikhjälpen var i full gång då jag och Assal bestämde oss för att åka in till stan för att se Jonas Gardell. Väl framme insåg vi att vi hade missat honom med tio, femton minuter. Vi gick till godisaffären 4gott för Assal skulle köpa med sig godis hem. När vi började gå mot kassan såg jag att några tjejer tog kort med någon och när jag kollade närmare så var det Adam Lundgren! Jag ryckte Assal i jackan och viskade att hon skulle vända sig om, att Adam Lundgren stod bara några meter ifrån oss. Det slutade med att vi gick fram - jag som skakade i hela kroppen - och fick varsin bild med honom. Finaste Adam.
Klockan hann visst slå över tolv innan jag skrev klart inlägget. Så tekniskt sätt är det julafton nu. Regnet smattrar mot fönsterrutan och det är mer som en typisk höstdag. God jul på er!
Sommarens höjdpunkter
Idag har jag avklarat den första riktiga skoldagen av sista året på gymnasiet. Trots att jag har haft all tid i världen att uppdatera om hur min sommar har varit har jag valt att avstå pågrund av brist på både lust och motivation som inte har funnits där på ett bra tag. Men nu tänkte jag dra igenom sommarens höjdpunkter.
5 juni: Gick på Viktors studentmottagning med tvillingarna Pernilla & Sofia och Andrea. Slutade med att Viktor åkte in till stan och skulle fortsätta sin kväll där medan vi stannade kvar och festade med hans släkt.
8 juni: Håkan Hellström på Slottsskogsvallen med Elise och Lovisa. Vi började köa vid tolv men det hade redan kommit ganska mycket folk. Behöver jag ens säga någonting om självaste konserten? Nej, jag tror inte det. Håkan levererar varje gång!
26-30 juni: Tillbringade nästan en hel vecka i Norrköping med Pernilla & Sofia. Vi var på Bråvalla som var våran första festival då vi campade. Det måste verkligen göras om, för fyfan vad bra det var. Under dessa fem dagar träffade vi världens goaste campinggrannar som vi hängde hos större delen av tiden, spelade ölklubb, lärde oss att Dallas baklänges blir Sallad, hade danståg mitt i natten bland all lera, träffade på vänner och bekanta som vi inte hade sett på länge, fick knappt två timmars sömn varje natt och vi gick givetvis på en massa spelningar.
12 juli: Gyllene Tider på Ullevi med Pernilla & Sofia och deras vänner Alexandra och Carolina. Det var magiskt! Trodde aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle få se dem live. (Kan fortfarande inte sluta tänka på spanjorerna som stod framför oss, som kunde varenda ord till varje låt)
31 juli: Fuckface Unstoppable på Pustervik med Emma och Therese. Alltså Bam Margera och Brandon Novak plus några bandmedlemmar från CKY. Självaste spelningen var bara kaos rakt igenom, vi fick både öl och vin kastade på oss - men vad ska man förvänta sig från bland annat två personer från Jackass och Viva La Bam? Jag och Therese beslöt oss för att vänta vid deras turnébuss med ett gäng andra fans. Efter en timme eller två så kom Bam och Novak äntligen ut. Jag lyckades få en halvkass mobilbild med Novak som nu hänger inramad vid min säng.
Det kommer aldrig va över för mig
Jag har må bara varit 18 år i lite mer än en månad, men jag märker redan hur mycker mer ansvar jag har nu.
24 april: Första gången jag gick ut på krogen! Åkte till Chez med Jennie. Vi började med att ta en shot vid baren innan vi satte oss med varsin cider. Där satt vi, vid ett bord intill det stora glasfönstret, och pratade när ett gäng äldre män på tre personer kom och satte sig bredvid oss. De frågade om det var okej att de satt där och det slutade med att vi följde med dem till en sportbar och senare till Lilla London med 23 årsgräns. Visst skämdes jag och Jennie lite grann att de var i 34-36 årsåldern, men ack så trevligt vi hade. Under kvällen fick jag höra av en utav männen att jag är svart, svår och mystisk men ändå väldigt vacker. Och han sa även att jag borde bli skådespelerska. Haha va?
26 april: Broder Daniel kväll på Henriksberg. Lyckades tillslut få med mig Nadja efter att ha frågat ett flertal personer. Vi satte oss ute på takterassen och pratade medan vi kollade ut över Göta Älv. Det var så himla mysigt att sitta på uteserveringen med fin utsikt, skratta och höra hur personerna runt omkring sjöng med till låtarna som spelades upp.
Måste bara få inflika att jag såg Jonas Gardell den 4 maj med hela familjen och att det var en av de bästa kvällarna av mitt liv. Avgudar honom så himla mycket!
Hej då ungdomsåren, hej vuxenvärlden
Det händer inte så särskilt mycket spännande saker i mitt liv när skolan tar upp så mycket tid och att jag hellre föredrar att stanna hemma i sängen på helgerna istället för att ta mig i kragen och upptäcka världen.
1 mars: Åkte till Kortedala för att fira Jennie som fyllde 18 år. Det var jag, Nadja, Jennifer, Diana, Frida, Sanna och Vikkan som var där. Lite senare framåt kvällen skulle de fortsätta ut på krogen, så då var det bara för mig att åka hem.
10 mars: Såg Björn Gustafsson och Henrik Schyffert på Draken med familjen. Var dock inte så roligt som jag hade förväntat mig. Innan föreställningen åt vi gott på en restaurang i Haga.
17 april: Äntligen 18 år! Har längtat sedan jag var tolv, tretton och nu är dagen här. Krogen, tatueringar, frihet. Så nu räknas jag tydligen som vuxen, men jag vill inte vara vuxen. Jag kommer nog aldrig riktigt växa upp. I alla fall så firades dagen med familjen. Fick min efterlängtade lp spelare, pengar, presentkort, biljett till Bråvalla, en bok enbart med hur man bakar olika cupcakes och tillbehör till det. Senare på kvällen åt vi på Hard Rock Café med mormor & Åke. Framåt slutet då vi skulle få vår efterrätt fick servitrisen alla på restaurangen att sjunga för mig.
Igår: Finaste Håkan Hellström släppte ju sitt nya album på min födelsedag och hade signering på Bengans igårkväll. Åkte in redan vid ett och mötte upp Sofia. Vi hittade ett mysigt café alldeles i närheten och sedan när Pernilla och hennes vän Lina kom började vi köa till signeringen. Var dock väldigt tråkigt att man varken fick ta kort tillsammans med honom eller ge honom en kram.
Forbidden in heaven and useless in hell
29 januari: Igår när mormor och Åke var här på besök berättade dem att gammelmormor låg i koma. Idag efter skolan ringde moster Rebecka och sa att hon gick bort imorse. Jag är så tacksam över att vi fick träffa henne i somras då hon var någorlunda pigg. Fastän jag bara träffade henne tre, fyra gånger och knappt förstod vad hon sa tack vare min dåliga spanska så är det med sorg som jag säger: vila i frid, gammelmormor. Hon blev nästan 100 år gammal.
5 februari: Var på ett vägledningscentrum med klassen. Än vet jag inte vad jag vill jobba med när jag har tagit studenten nästa år, men suget efter att plugga i England blev i alla fall mycket större efter vårt besök. Har letat som en tok efter skolor och hittade perfekta stället ca 14 minuter ifrån centrala London. Fast egentligen spelar det inte så stor roll vart det ligger, men en sak är säker: jag ska bort från den här staden och förhoppningsvis bort från det här landet.
15 februari: Firade som vanligt Alla hjärtans dag ensam. Tog ett bad, åt Ben & Jerry's och lyssnade på musik. På kvällen hörde Han av sig, för första gången på ett år. Han frågade fall jag ville följa med på en spelning idag, vilket jag givetvis inte kunde tacka nej till. Vem vill inte se ett band live tillsammans med samma person som fick en att börja lyssna på bandet från första början? Såg verkligen fram emot det, men han hörde aldrig av sig under kvällen: varför är jag inte ens förvånad?
Bye 2012. 2013, please be good.
19 december: Äntligen jullov! Började lovet med att jag, Venla och Assal satt hemma hos Aysel och lyssnade på Darin. Några timmar senare när det började mörkna ute passade vi på att åka till Liseberg. Det var en mycket kall kväll, men visst hade vi det mysigt ändå då vi åt churros, klappade djur, gick bland köpstånden och värmde oss vid den öppna elden.
24 december: Trots att varken moster Rebecka eller kusinerna kom ner hit till Göteborg för att fira jul pågrund av allt som händer just nu, så blev det en helt okej julafton i alla fall. Jag måste medge att jag inte är så mycket för julafton längre då julkänslan har legat på noll de senate åren. (Antar att det beror på att vi gör samma saker varje år, vilket blir tråkigt i längden.) Men jag är i alla fall nöjd med mina fina julklappar.
Jag välkomnar det nya året med öppna armar. 2013 kan knappast bli lika dåligt som 2012, som har varit det sämsta året på alla möjliga sätt o vis.
Remember when we were little kids and couldn't wait to grow up?
5 december: Med en klump i magen av nervositet tog jag och pappa tåget till Stockholm. Tåget var en halvtimme försenat och blev allt mer försenat under resans gång. Tillslut kom vi fram och lyckades ta oss till Hovet. Vi hittade VIP rummet och möttes av en medelålders kvinna. Jag visste redan vad hon skulle säga innan hon ens hann öppna sin mun, men det var ändå så hjärtskärande att höra. Jag missade min enda chans i världen att få träffa Marilyn Manson. Jag var i samma rum som de lyckliga personerna som ständigt pratade om hur fantastiskt det var att få träffa honom. Ville bara gråta och skrika åt dem att hålla käften. Hela min kropp var fylld med hat. Hatade alla. Hatade allt. Men var ändå tvungen att hålla tillbaka då jag inte ville visa pappa hur besviken jag egentligen var. Självaste konserten var i alla fall bra, så kom inte helt i onödan. Stod längst fram åt vänster sida, hade ögonkontakt med Marilyn Manson ett x antal gånger och glömde allt kaos för en stund. När jag vände mig om under pausen fick jag syn på Angelica som jag inte sett på hur länge som helst! Hon var där med sin mamma så vi stod och pratade fram tills Rob Zombie klev upp på scenen. Inte för att jag är så särskilt förtjust i dem, men när sångaren balanserade på staketet och stannade precis framför mig så kunde jag inte låta bli att ta honom på benen.
Ta mig tillbaka till värmen (till Teneriffa)
28 oktober-11 november: Teneriffa med mamma, pappa, systerlyster och moster med familj. Även mormor och Åke kom ner efter ett par dagar. Vi trodde att vi lämnade allt regn bakom oss när vi satte oss på flygplanet ifrån Sverige, men så fel vi hade. Redan när vi landade så kom det en regnskur och det gråa vädret höll i sig hela dagen. Första veckan var kaos. Det bara regnade, regnade och regnade. Så mycket som det regnade då har det inte gjort under flera år i Teneriffa. De två veckorna kan kortfattas: världens oväder, ösregn, endast 8 dagar med sol, mat, bad, träffat släkten, öroninflammation, magsjuka, sköljt rent öronen hos doktorn som var bland det konstigaste, smärtsammste och obehagligaste som jag har varit med om. Och aldrig mer All Inclusive!
Nu är det december månad. Iförrgår kom den första snön. Så nu ligger det ett tjockt täcke med snö även över Göteborg. Snö är så fint och det låter så mysigt under skorna när man går, men jag gillar inte att snö måste vara så kallt och blött. Och från en snöstad till en annan; imorgon tar jag tåget upp till Stockholm för att förhoppningsvis få träffa Marilyn Manson och Jeordie White. Vågar inte hoppas på för mycket men kan ändå inte låta bli att vara så fruktansvärt nervös. Tänk om jag får träffa mannen, myten, legenden som jag har sett upp till sen jag var en liten flicka på 12 år? Om snön tillåter och inte ställer till med problem. Isåfall.. vad ska jag ha på mig? Ska jag ha läppstift? Uppsatt eller utsläppt hår? Vad ska jag säga?
Senare på kvällen ska jag och pappa kolla när Marilyn Manson (och Rob Zombie) har konsert. Tredje gången. Tredje gången gilt?
Stop trying / he’s happy without you
Nu är det den tiden på hösten då lövens glada färger börjar tonas ut och blir till tråkiga kontraster. Att se löven falla från träden är så vackert men samtidigt så ledsamt. Vindpustar blir till storm. Duggregn blir till ösregn. Nu är hösten verkligen här.
29 september: Kräftskiva hemma hos Jennie. Det var jag, Jennie, Nadja, Jennifer, Diana, Sanna och Frida. Efter att ha förtärt lite alkohol, skrattat och fånat oss kom även Vikkan och Felix. Kvällen och den tidiga natten spenderades mestadels ute på balkongen, ute i kylan med tända ljus och cigarettrök.
14 oktober: Tjejkrök hemma hos Jenny från klassen. Vi tänkte att vi kunde passa på att ha lite party med tanke på att vi var lediga på måndagen. Vi åt tacos och tårta, då vi även passade på att fira Nadine och Johanna. Till en början var det ganska lugnt, men efter att fått i sig alkohol i kroppen så blev det lite mer högljutt. Trots dramat som förekom framåt slutet så var det en trevlig kväll. Avslutade hela kvällen med att följa med Emma hem. Vi låg i hennes säng och kollade på Mulan. Tanken var att vi skulle somna fortare med hjälp utav filmen, men tack vare all nostalgi höll vi oss vakna.
Mina dagar går i ett och samma mönster då skolan tar upp en stor del av mitt liv. Varje dag är sig lik, det är inte så mycket speciellt som händer under dagarna. Men nu har vi höstlov och på söndag åker hela familjen plus moster med familj till Teneriffa där vi ska vara under två veckors tid. Sola, bada, shoppa, äta gott, träffa släkten. Det ska bli skönt med en paus från livet här i Sverige. Få plats med annat än alla gamla vanor och samma gamla tankar. Bryta mönstret. Måste även inflika att jag har köpt VIP biljetter till Marilyn Manson konserten i december och att mamma köpte biljetter till Håkan Hellström idag!
Jag har äntligen insett att ingenting kommer bli så som det var förra året. Då är då. Nu är nu. Även om jag har varit med om detta en gång innan så har det varit svårt. Jag vet att det alltid kommer finnas känslor kvar. Alltid. Visst, jag blir fortfarande påmind dagligen. Visst, jag hoppas fortfarande på en drastisk vändning. Och visst saknar jag honom fortfarande. Men jag har vant mig vid det nu. Jag känner inte hur hjärtat brister eller hur ögonen vattnas längre. Jag är tom. Tom på känslor.
Wake me up when September ends
Trädens löv börjar nu skifta färg från grönt till orange, rött och gult. När jag åker spårvagn till och från skolan med musik i öronen ser jag till och med att löven börjar falla ner mot den gråa, kalla marken. Höstregn, kyla, förkyldningar. Men ändå gillar jag hösten då man kan ha tjocka, gosiga tröjor och halsdukar, dricka té och se hur stan blir allt mer färgglad av lövens alla färger.
1 september: Fest i Slottsskogen med klasskamrater, några andra vänner och vänners vänner. Blev en kväll med fint folk, kir och lite röka. Har mest minnen från när Astrid började krypa på alla fyra och rullade runt. Och att Emil knappt kunde stå på benen för att han fick i sig liiite för mycket.
8 september: Åkte in till stan för att först ta en fika med Nadja. Vi myste i soffan på Espresso House, drack frapino och pratade om allt möjligt som dök upp i våra huvuden, så som skola, killar, kärlek och minnen. Några timmar senare när Nadja åkte hem fortsatte jag till Trädgårdsföreningen för att gå på Volvo festivalen med Sofia och Andrea. Vi hann se en liten stund av Timbuktu och lyckades ta oss längst fram under Teddybears.
14 september: Började köa till Kapten Röd redan vid klockan två med tvillingparet Pernilla & Sofia, Martin, Felix, Joel och Theo. Lisebergs portar öppnades klockan tre och även fast det bara var vi som var där så sprang vi fram till scenen där Kapten Röd hade soundcheck. Partillo stannade för att prata med oss och tog även kort på oss som han la ut på sin instagram. Självaste konserten var helt okej, måste säga att det var bättre när Kaptenen spelade i Lisebergshallen den 24 februari.
När vi åkte upp till Uddevalla för att fira min kusin den 9 september berättade min moster att min kusins ena kompis har mig som idol. Att hon ser upp till mig för att hon tycker att jag har en häftig stil. Hon är 11 år.
Känns som känslor och panik har tagit över i mitt liv
En vän sade: "Jag kommer ihåg när du var kär i Honom."
Var? Är jag verkligen inte det längre? Varför ligger jag då vaken om nätterna och tänker på dagarna som vi hade tillsammans och fantiserar om hur det skulle vara att stryka mina fingrar längs hans ryggrad? Men samtidigt känner jag mig tom. Jag tror att om man väl har haft känslor för någon så kommer det alltid finnas kvar, djupt där inne.
8 augusti: Redan klockan halv ett på förmiddagen kunde man hitta mig, Andrea och tvillingparet Pernilla & Sofia på Liseberg. Efter en stund kom även Arvid och Hanna. Vi köade åtta timmar i väntan på Alice Cooper som skulle spela på kvällen. Hade inga som helst höga förväntningar med tanke på att han var en stor besvikelse när jag såg honom med min familj i Lisebergshallen år 2009, så blev ganska paff när han gav oss en dunderbra show! Efter konserten kom pappa och hämtade mig som vanligt. Det första han sa när jag klev in i bilen var att Åke, min låtsasmorfar, hade fått en hjärtattack tidigare på dagen. Läskigt nog var Åke på Liseberg när det hände, alltså var jag bara ett par hundra meter ifrån när det inträffade.
16 augusti: I tisdags drog Kulturkalaset igång! På tisdagen åkte jag in med Pernilla & Sofia, Andrea och Hanna. Vi såg Norlie & KKV och senare på kvällen lyckades vi ta oss längst fram under Timbuktu fastän vi kom när det var fullknökat med folk och bara 30 minuter kvar tills han skulle börja. Och i onsdags köade vi ett par timmar för att få se Nationalteatern och höll våra platser enda till Den svenska björnstammen som var helt fantastiska! Har nog aldrig dansat så mycket i hela mitt liv.
17 augusti: Igår var det klassträff i Slottsskogen. Eller man kan nog inte kalla det klassträff direkt med tanke på att det bara var ynka 9 personer som kom, men vi hade det trevligt ändå! Vi satt på en filt mitt på en gräsmatta, åt godis, drack öl och kir, lyssnade på musik, pratade, skrattade, såg en fladdermus och kollade på människorna som var ute på sin joggingtur klockan elva, halv tolv på kvällen.
Idag: Sista dagen på sommarlovet... Kan inte säga något annat än att det känns konstigt och att jag skulle kunna lägga mig ner på golvet och dö av all ångest. Kan redan nu säga att när jag sitter bakom skolbänken imorgon kommer det kännas som att det är där jag har spenderat hela sommaren. När sommarlovet kickar igång glömmer man nästan av skolan men när skolan väl börjar igen känns det som om man aldrig haft något sommarlov, så känns det i alla fall för mig varje år.
