Sommarlovet rullar på. Dag efter dag, tiden går i rasande fart. Träffar nära och kära, går på konserter, sena nätter, färgrika solnedgångar, sitter uppe till tidig morgon, går på lokalbandspelningar, skypar i timmar med Sebastian som alltid har så mycket att säga, sitter i min säng med stängd dörr så jag får sitta och läsa några kapitel ur Pluras bok och lyssna på regnet som vräker ner utanför i lugn och ro, tar med mig Emma och Nadja till Kåsjön när solen väl visar sig och värmer så härligt, nätter som man vill aldrig ska ta slut. Igår var det en månad sen sommarlovet började men det känns som att vi har haft det så betydligt mycket längre.

När jag satt på bussen påväg in till stan häromdagen träffade jag på Oscar och Mattias från klassen. Eller ja, min förra klass blir det ju. Jag insåg hur mycket jag verkligen kommer sakna klassen sen när gymnasiet drar igång. Till en början såg jag det som en kul sak, att få börja ett gymnasium där jag inte kommer känna någon och få en ny start, men nu skrämmer det mig. Jag som blir så fruktansvärt blyg, tillbakadragen och tystlåten när jag är bland okända personer är rädd för hur det kommer gå. Sist jag började en ny skola kände jag åtminstone fem styckna, den här gången måste jag stå på egna ben. Ensam. Helt själv. Ensam. På egen hand. Ensam.