Now you're just somebody that I used to know
But you didn't have to cut me off
Make it like it never happened and that we were nothing
I don't even need your love but you treat me like a stranger
And that feels so rough
Make it like it never happened and that we were nothing
I don't even need your love but you treat me like a stranger
And that feels so rough
Rädslan den går över / Men den där oron stannar kvar
Torsdag: Jag hann knappt komma hem ifrån skolan då jag fick världens huvudvärk. Framåt kvällen hade jag både huvudvärk, frossa, feber och var illamående. Och till råga på allt så kom mina ryggbesvär tillbaka, det som kommer och går lite då & då.
Fredag: Missade Markus Krunegård som spelade och signerade på Bengans. Har nog aldrig varit så sur på mig själv, hade ju taggat som bara den! Hoppas att det inte tar allt för lång tid innan han släpper nytt igen..
Lördag: Direkt efter att mamma och pappa kom hem från affären åkte jag och pappa till vårdcentralen. Fick svara på några frågor och lämnade både blod- och urinprov. Det visade sig att jag har urinvägsinfektion, så nu ska jag knapra antibiotika i fem dagar.
Han ignorerar mig. Han har ignorerat mig i nästan två månader nu. Han pratar med alla - till och med några utav mina nära vänner - förutom mig. Allting är bara så komplicerat och fel. Ligger fortfarande vaken om nätterna och tänker på alla minnen. Då det var så fint (och mindre komplicerat). Jag är rädd. Rädd för att det snart är sommar. Rädd för hur den här sommaren kommer bli. Rädd för att jag kommer tänka på tok för mycket om förra året, då vi kunde prata flera timmar i telefon och varje gång jag såg honom hoppade hjärtat över ett slag. Man inser inte vad man har förrän man har förlorat det.
Fredag: Missade Markus Krunegård som spelade och signerade på Bengans. Har nog aldrig varit så sur på mig själv, hade ju taggat som bara den! Hoppas att det inte tar allt för lång tid innan han släpper nytt igen..
Lördag: Direkt efter att mamma och pappa kom hem från affären åkte jag och pappa till vårdcentralen. Fick svara på några frågor och lämnade både blod- och urinprov. Det visade sig att jag har urinvägsinfektion, så nu ska jag knapra antibiotika i fem dagar.
Han ignorerar mig. Han har ignorerat mig i nästan två månader nu. Han pratar med alla - till och med några utav mina nära vänner - förutom mig. Allting är bara så komplicerat och fel. Ligger fortfarande vaken om nätterna och tänker på alla minnen. Då det var så fint (och mindre komplicerat). Jag är rädd. Rädd för att det snart är sommar. Rädd för hur den här sommaren kommer bli. Rädd för att jag kommer tänka på tok för mycket om förra året, då vi kunde prata flera timmar i telefon och varje gång jag såg honom hoppade hjärtat över ett slag. Man inser inte vad man har förrän man har förlorat det.