Vad har jag gjort nu när solen har varit framme och visat sig en hel vecka? Jo, jag har legat i min säng och funderat. Om allting. Mesta dels om vad som egentligen händer efter döden, för att stöta bort alla andra tankar.
Så fort jag släcker lampan och mörkret fyller mitt rum, då jag ligger där i min säng alldeles ensam och är tyst som en mus, då kommer ångesten och håller mig vaken. Att må dåligt får mig att känna mig mänsklig.
"Vad tyst du är, Johanna. Du som alltid brukar vara så livlig och pratglad, hur är det?"
För första gången visar jag personerna i skolan att det inte står rätt till. Med gråten i halsen vågar jag bara berätta lite grann till dem i klassen som står mig närmast.

Jag vet inte hur många lektioner jag har struntat i, jag vet inte hur många gånger jag har valt att åka hem för att kunna tänka i fred, jag vet inte hur många gånger jag har velat sätta mig på en spårvagn till en okänd plats och komma bort från allting.
Känslorna förvirrar mig. Vad är det jag vill?