Stop trying / he’s happy without you
Nu är det den tiden på hösten då lövens glada färger börjar tonas ut och blir till tråkiga kontraster. Att se löven falla från träden är så vackert men samtidigt så ledsamt. Vindpustar blir till storm. Duggregn blir till ösregn. Nu är hösten verkligen här.
29 september: Kräftskiva hemma hos Jennie. Det var jag, Jennie, Nadja, Jennifer, Diana, Sanna och Frida. Efter att ha förtärt lite alkohol, skrattat och fånat oss kom även Vikkan och Felix. Kvällen och den tidiga natten spenderades mestadels ute på balkongen, ute i kylan med tända ljus och cigarettrök.
14 oktober: Tjejkrök hemma hos Jenny från klassen. Vi tänkte att vi kunde passa på att ha lite party med tanke på att vi var lediga på måndagen. Vi åt tacos och tårta, då vi även passade på att fira Nadine och Johanna. Till en början var det ganska lugnt, men efter att fått i sig alkohol i kroppen så blev det lite mer högljutt. Trots dramat som förekom framåt slutet så var det en trevlig kväll. Avslutade hela kvällen med att följa med Emma hem. Vi låg i hennes säng och kollade på Mulan. Tanken var att vi skulle somna fortare med hjälp utav filmen, men tack vare all nostalgi höll vi oss vakna.
Mina dagar går i ett och samma mönster då skolan tar upp en stor del av mitt liv. Varje dag är sig lik, det är inte så mycket speciellt som händer under dagarna. Men nu har vi höstlov och på söndag åker hela familjen plus moster med familj till Teneriffa där vi ska vara under två veckors tid. Sola, bada, shoppa, äta gott, träffa släkten. Det ska bli skönt med en paus från livet här i Sverige. Få plats med annat än alla gamla vanor och samma gamla tankar. Bryta mönstret. Måste även inflika att jag har köpt VIP biljetter till Marilyn Manson konserten i december och att mamma köpte biljetter till Håkan Hellström idag!
Jag har äntligen insett att ingenting kommer bli så som det var förra året. Då är då. Nu är nu. Även om jag har varit med om detta en gång innan så har det varit svårt. Jag vet att det alltid kommer finnas känslor kvar. Alltid. Visst, jag blir fortfarande påmind dagligen. Visst, jag hoppas fortfarande på en drastisk vändning. Och visst saknar jag honom fortfarande. Men jag har vant mig vid det nu. Jag känner inte hur hjärtat brister eller hur ögonen vattnas längre. Jag är tom. Tom på känslor.