So close yet so far away
Oj då, har inte uppdaterat på snart ett år. Brukar faktiskt gå in här lite då och då för att skriva av mig men sparar det alltid som utkast, så sist jag senast publicerade något var inte så långt efter Bråvalla och med tanke på att det snart drar igång igen så tänkte jag att det var lägligt med ett inlägg nu.
Man tycker ju att det borde ha hänt en hel del på nästan ett år, men faktiskt inte. Inget anmärkningsvärt direkt. Strax efter mitt senaste inlägg såg jag Snoop Dog på Liseberg, sprang Color me rad, tatuerade in "forbidden in heaven and useless in hell" på höger lår, såg Dr Bombay på Jazzhuset, jobbade när Joe Labero hade sina shower på Gothia Towers på Svenska mässan och däremellan övergick det till ett nytt år. För en gångs skull kände jag mig säker och var taggad inför det nya året. Jag gick in med inställningen att detta skulle bli mitt år (klyschigt, jag vet) men det fick jag äta upp ganska fort och för en period trodde jag att jag aldrig skulle få känna glädje igen. Under det senaste året har jag känt alla känslor en människa kan känna; känslan av att vara ensammast i Sverige, fruktansvärd avundsjuka, svek, oro, tvivel, ångest (framtidsångest likväl som extrem dödsångest), osäkerhet... You name it. När Marilyn Manson blev klar för först Norge och Danmark och sedan Sverige började det sakta men säkert att vända igen. När jag satt med biljetter till konserten i Köpenhamn och bestämt mig för även åka till Stockholm fick jag helt plötsligt något att se fram emot. Sen var det bara att vänta och under tiden hann jag bland annat att spendera närmare 1000 kr bara på tidningar, gå på diverse hemmafester och nattklubbar, träffa David Labrava på sci-fi mässan, fylla 20 år och åka till Danmark över dagen tre veckor innan konserten.
Dagarna sprang iväg, 153 dagar blev noll så fort, jag vet inte vad som hände med tiden men det dröjde inte länge förrän jag satt på tåget påväg mot Köpenhamn. Med facit i efterhand så skulle jag inte valt att stå uppe på balkongen istället för nere på golvet, i självaste publikhavet, för man upplevde verkligen inte konserten på samma sätt som man annars brukar göra. Men det var okej, för bara två dagar senare ändrade jag destination mot Stockholm och Gröna Lund där jag köade i ca 9 timmar med en nyfunnen vän som jag lärde känna via tumblr bara några dagar innan. Det var min femte Marilyn Manson konsert och helt klart den bästa hittills; vädret var helt på vår sida, vi hamnade längst fram, Manson och bandet lät oerhört bra, Manson var på fantastiskt humör, adrenalinet pumpade i hela kroppen och trots att det blev väldigt trångt vid vissa tillfällen så fokuserade jag endast på vad som hände på scen. Allt jag kunde känna var glädje, lycka och en gnutta nervositet som fortfarande höll i sig sen konserten i Danmark. Framåt slutet, under nästsista låten, gick Manson av scenen för att gå längs publiken. Han gick förbi oss. För nån hundradels sekund var han mitt framför mig. Jag var bara millimeter ifrån att röra honom. Hade han bara gått liiite närmare staketet eller om jag inte vore så kort så hade jag åtminstone snuddat vid hans arm. Han var så nära. Så himla nära!
Efter att ha sett min favorit två gånger under en och samma vecka känner jag mig helt plötsligt levande igen. Det var precis vad jag behövde för att orka ta mig genom resten av året. Jag har aldrig varit så här känsloladdad varken innan eller efter en konsert och tro mig, jag har varit på många konserter. Idag är det en vecka sedan konserten i Stockholm och tårar som tidigare berodde på ångest och att allt känns så meningslöst har nu ersatts av glädjetårar och längtan tillbaka till då jag mådde som bäst.