I want to see people / And I want to see life
Klockan visade sig vara tio i två när vi gick och la oss.
Idag: Blev väckt av syster min halv tolv. Vi åt frukost ute på altanen med solen stekandes mot ryggen. Fick skjuts till Torp köpcentrum och sa hejdå till min kära moster och kusin. Köpte bl.a. tights för 30 kr!
På bussen hem märkte vi att han dära filuren som sjunger låten "Vill du ligga med mig då, om sanningen ska fram?" satt på samma buss som oss enda från Uddevalla till Göteborg!
When We Were Winning
Idag: Om några timmar ska hela familjen åka till biograf Bergakungen för att se Harry Potter och dödsrelikerna del 2! Kommer kännas konstigt med tanke på att jag och min syster är så gott som uppvuxna med Harry Potter. Tänk, inga fler filmer. Inga fler böcker.
Nej, nej, nej.. det får inte vara sant. Jag vet inte vad jag ska ta mig till om han verkligen ska flytta fyra, fem timmar ifrån Göteborg.
Ge mig en kyss innan du går / Att bygga en dröm på
Visst känns det fint / Att vara vid liv en dag till?
När jag satt på bussen påväg in till stan häromdagen träffade jag på Oscar och Mattias från klassen. Eller ja, min förra klass blir det ju. Jag insåg hur mycket jag verkligen kommer sakna klassen sen när gymnasiet drar igång. Till en början såg jag det som en kul sak, att få börja ett gymnasium där jag inte kommer känna någon och få en ny start, men nu skrämmer det mig. Jag som blir så fruktansvärt blyg, tillbakadragen och tystlåten när jag är bland okända personer är rädd för hur det kommer gå. Sist jag började en ny skola kände jag åtminstone fem styckna, den här gången måste jag stå på egna ben. Ensam. Helt själv. Ensam. På egen hand. Ensam.
Aj aj Kapten Röd!
Och Kapten Röd var bättre än väntat. Hade bara hört några få låtar med honom innan, men den mannen är helt fantastisk live! Att stå nästlängst fram och dansa till den otroligt goá musiken från kvart över elva till kvart i ett är helt suveränt.
Strax innan Kapten Röd skulle spela satt vi vid en bänk och pratade med några bekanta till Pernilla. Helt plötsligt ringde min mobil. När det var hans namn som kom upp på displayen kände jag hur fjärilarna i magen kom till liv. Hans lugna röst ger mig en känsla av trygghet och gör mig så fruktansvärt glad. Vi är inte såna som i slutet får varann.
Man måste dö några gånger innan man kan leva
Iförrgår: Att se honom gå över vägen, och komma emot mig är fortfarande lika nervpirrande. Hans leende får mig fortfarande att skina upp. När han får mig att skratta känner jag fortfarande hur bra han får mig att må. Men ack, så satans blyg jag blir så fort han är i närheten!
Åkte ut till Hisingen för att gå på Monsterstage. Det var äckligt varmt i lokalen, men orkade i alla fall att se tre band. Resten av tiden som vi var där bestod att vara utomhus så mycket som möjligt och prata med alla möjliga personer.
Åkte sedan med bästaste tvillingparet Pernilla & Sofia hem till Kode. Vi bytte om, tvättade bort allt smink, tog fram godis, jordgubbar och dricka, sedan kollade vi på en skräckfilm som inte alls var så läskig som jag hade fått för mig att den skulle vara.
Alla tre sov i samma säng. Fast egentligen sov vi inte så särskilt mycket, utan pratade om allt mellan himmel och jord fleeera timmar innan vi ens försökte sova.
Igår: Vi vaknade, och det dröjde då inte länge förrän vi satt på bussen påväg in till stan. Där träffade vi några som Pernilla & Sofia känner. Vi hade tänkt oss att gå till Ullevi där The Big 4 ska spela, för att hälsa på några i kön. Men nej, så blev det inte. Vi satte oss på en gräsmatta utanför Max Hamburgarresturang. Några fulla skåningar började prata med oss, och det slutade med att vi satt under deras lilla, lilla, extremt lilla partytält, fick öl och skrattade åt att en av dom var så full att han vinglde fram (och ville att alla skulle sjunga med till musiken). Efter en stund var det dags för oss att fortsätta vidare - vi gick till hamnen, satte oss längst ut på bryggan och blickade ut över havet och hade det mysigt.